Naturens gränser och vår framtid

Vad döljer sig egentligen under den rubriken? Har naturen gränser? Är de i så
fall oföränderliga? Har den kanske gränser för hur mycket misshandel den
skall stå ut med? Kan vi påverka naturens eventuella gränser?
Politiken har försatts i ett mycket svårt predikament i och med att den
baseras på en utopi, som inte kan försvaras vare sig naturvetenskapligt eller
teologiskt, d v s vare sig med naturvetenskapliga eller moraliska resonemang
om människans relation till naturen - skapelsen. Utopin innehåller nämligen
ingenting om att naturen har gränser och bortser således från att sådana
finns.

En orsak är att bristande kunskap om naturens sätt att fungera inte sällan
legitimeras som uttryck för ”folkviljan” och ”demokratin” och har upphöjts till
vetenskaplig och moralisk sanning som har ställts över naturvetenskapen och
naturlagarna. Ett ex på sådan kunskapsbrist är att inte beakta
termodynamikens lagar. Enligt dem är energin konstant och kan varken
förintas eller nyskapas. Men dessa naturlagar har ersatts av en politisk utopi,
enligt vilken energi kan både produceras och konsumeras. Hela vårt
samhällsbygge har därmed drabbats av ett svårt identitetsproblem. Vi
människor har ställts över och utanför naturlagarna och skapelsen i sig och
anser oss ha rätt att råda över naturen och bestämma vilka relationer som
skall råda där.

Hur skall då politiken kunna anpassas till naturvetenskapen och den fysiska
verkligheten utan att den utopi, som ligger till grund för den, överges och den
nuvarande inriktningen av politiken ersätts med en bättre
verklighetsförankrad politik? Hur skall den klara utmaningen att sätta gränser
för vår framfart på jorden? Att vi oroar oss för koldioxidutsläpp och
klimatförändringar indikerar att naturen har gränser: livsbetingelserna på
jorden ändrar sig genom att naturen själv ändrar sig och anpassar sig till nya
omständigheter. Vi behöver en politik som beaktar hur naturen fungerar och
att gränsen för vår överlevnad och existens rimligen går där de
livsbetingelser, som vi är beroende av för vår existens, inte längre
upprätthålls varaktigt i naturen.

Kan vi upprätthålla dessa livsbetingelser med hjälp av teknik? Hur är denna
teknik i så fall beskaffad? Upprätthåller naturvårdstekniken de livsbetingelser
som vi är beroende av för vår överlevnad? Varför fortsätter i så fall naturen
att ändra sig? Är vi kanske beroende av att naturen själv – med sina egna
färdigheter och förmågor, tekniska och andra - tillhandahåller dessa våra
livsbetingelser, så som den har gjort tills för ett par hundra år sedan? Hur
skulle vi och våra medvarelser ha kunnat bli till och överleva annars?
Naturen har ändrat sig de senaste 200 åren. Bl a har koldioxidhalten i
luften ökat. Förändringarna går nu snabbare än vad vi och våra medvarelser
förmår att anpassa oss till genetiskt. Detta bekräftas av att allt flera av våra
medvarelser redan dött ut.

Naturen - livsmiljön - är vad fysikerna kallar ett självorganiserande dynamiskt
system, som drivs av energin, d v s egentligen exergin, i den solstrålning som
träffar jorden. I detta system byggs resurser upp genom att exergifattiga
komponenter i form av föroreningar och avfall m m från omgivningen
omvandlas till exergirikare resurser. Ett exempel är omvandlingen av rök och
aska till levande växter och syrgas via växternas fotosyntes.
Resursuppbyggnaden motverkas samtidigt av att resurserna bryts ned via
resursförbrukande processer. T ex växter och syre omvandlas till rök och aska
när växterna brinner, exergi går förlorad och energi i form av värme och ljus
frigörs.

Systemets - livsmiljöns - d v s naturens sammansättning och egenskaper
stabiliseras när resursuppbyggnaden där är lika stor resursförbrukningen.
Naturen och dess sammansättning och egenskaper var också stabila inom
snäva gränser tills i mitten av 1800-talet, d v s tills vi började att bryta ned
naturens resurser för snabbt. Nu ändrar sig naturen allt hastigare. Men den
tenderar samtidigt att ställa in sig så att dess resursförbrukning inte blir
större än dess resursförnyelse.

Detta är en utmaning mot vår verklighetsuppfattning, vårt sätt att tänka och
därmed också mot politiken, så som den hittills har bedrivits. Begrepp som
produktion och konsumtion får ändrad innebörd. I naturen gäller ju inte våra
pengar och vår ekonomi. Där gäller termodynamikens lagar, d v s de
naturlagar, som beskriver vad energi är och villkoren för alla förändringar i den
fysiska verkligheten. I politiken har dock dessa naturlagar, utan att
vederbörligen ha motbevisats, åsidosatts och ersatts med en utopi, enligt
vilken naturen antas tillhandahålla outtömliga och fria nyttigheter och detta
utan att samtidigt själv förändras. Hur skall det då vara möjligt att rätt förstå
och hantera naturen och vår egen överlevnad med hjälp av denna utopi?
Enligt samma utopi har vi människor också tillerkänt oss själva förmåga att
förädla nyttigheterna från naturen och öka deras värde med vårt arbete och
vårt tekniska och vetenskapliga kunnande. Värdeökningen mäter vi i
penningtermer, dock utan att beakta att pengar inte gäller i naturen och utan
att beakta att de termodynamiska lagarna gäller där. De gäller faktiskt
fortfarande, trots att vi i Sverige röstade bort dem i en folkomröstning om
energiproduktion 1980. Enligt termodynamikens första
lag är energin konstant och kan varken skapas eller förintas. Hittills utgår
ändå politiken, liksom de flesta av oss, från utopin att energi kan både
produceras och konsumeras. Hur kan det vara möjligt att vi bär oss åt på det
viset?

Förvisso tillhandahåller naturen både lagrade och förnyelsebara nyttigheter -
drivmedel inkluderade - men naturen ändrar sig också när dess resurser
förbrukas. Den förlorar exergi och därmed också komplexitet och resiliens när
vi förbrukar dessa nyttigheter och bryter ned dem till allehanda exergifattiga
nedbrytningsprodukter. Att förbruka nyttigheterna, d v s att bryta ned
dem, kan vi i och för sig tillåta oss, men bara om de återbildas ur de bildade
nedbrytningsprodukterna och i samma takt som de bryts ned. Men beter vi
oss verkligen så? Har vi någon teknik som förnyar resurserna? Hur är den i så
fall beskaffad? Vad säger våra ansvariga politiker och myndigheter om den
saken?

Gränsen för vad vi kan tillåta oss går där naturen - i sin egenskap av det
livsuppehållande, självorganiserande dynamiska system, som vi ingår i och
som vi är en del av - reparerar och återskapar sig självt och sina nyttigheter i
samma takt som de bryts ned och förbrukas.

När vi bryter ned naturenens nyttigheter, bildas, som tidigare framhållits,
exergifattiga nedbrytningsprodukter. De kallas vanligen föroreningar och
avfall. I den mån de släpps ut i omgivningen, kallas de också utsläpp. Oavsett
vad de kallas, ändrar de naturens sammansättning och egenskaper i takt med
att nyttigheterna där minskar och nedbrytningsprodukterna ökar. T ex
atmosfärens sammansättning och egenskaper ändras genom utsläpp av
koldioxid och andra ”växthusgaser” och klimatet påverkas om utsläppen är
större än upptaget av dessa gaser via resursförnyande processer i livsmiljön.
I och med att naturen får annan sammansättning och andra egenskaper än
dem, som vi och våra medvarelser är anpassade till, får både vi och våra
medvarelser svårare att överleva i den. Här närmar vi oss pudelns kärna när
det gäller var gränsen går för vår existens.

Vill vi vidga denna gräns och skapa bättre livsbetingelser för oss själva, måste
omvandlingen av nedbrytningsprodukterna till nya resurser öka och på sådana
sätt, att den sammansättning och de egenskaper, som vi och våra medvarelser är beroende av, upprätthålls varaktigt i naturen. Vår och våra medvarelsers uppgift är m a o att stabilisera naturens sammansättning och egenskaper. Vi ingår själva i den och därmed i vad som kan kallas det
livsuppehållande systemet på jorden. Vi är för våra liv beroende av de fysiska
och kemiska villkor som gäller där och som framgår av figur 1.

Figur 1.

Jorden tar emot energimängden Q1 från solen och strålar ut energimängden
Q2 till världsrymden. Solstrålningens temperatur motsvarar
temperaturen på solens yta och är omkring 6000 °C. Temperaturen på
strålningen från jorden motsvarar jordens medeltemperatur som är 15 °C eller
288 °Kelvin. Temperaturskillnaden mellan den instrålade och den utstrålade
energin innebär att exergiinnehållet i solstrålningen är 93% här på jorden. Den
har således stor förändringsförmåga och kan driva resursförnyande processer
här på jorden, t ex växternas fotosyntes.

1. Om Q2 är större än Q1 strålar mera energi ut från jorden än vad den tar
emot från solen. Skillnaden, Q2-Q1, är energi som frigörs när resurser bryts
ned till exergifattigare tillstånd i systemet. Systemet förlorar exergi och
resurser bryts ned snabbare än de återskapas, d v s att exergi förbrukas
snabbare än ny binds i systemet Naturen. Naturens sammansättning och
Egenskaper ändras. Bl a ändras de livsbetingelser som den tillhandahåller och
som vi är biologiskt anpassade till och beroende av för vår existens och vår
existens hotas.

2. Om Q1är större än Q2 har energimängden Q1-Q2 bundits som exergi i
naturen via fotosyntes och andra resursuppbyggande processer där.
Naturens exergiinnehåll har ökat med Q1-Q2 och naturen är inte bara
uthållig. Dess komplexitet och därmed också dess livsuppehållande förmåga
kan dessutom öka.

För att naturen skall kunna upprätthålla den sammansättning och de
egenskaper, som vi och våra medvarelser är anpassade till, måste den kunna
återskapa denna sin sammansättning och dessa sina egenskaper i samma takt
som de ändras via vår resursförbrukning och andra störningar. Det förutsätter
att naturen fixerar minst lika mycket exergi i återuppbyggnaden av sina
resurser, som den förlorar via nedbrytningen av dem. Jorden skall således inte
över tid förlora mera exergi än vad som samtidigt fixeras där i resurser via de
resursuppbyggande processerna.

Detta villkor har inte varit uppfyllt sedan i mitten av 1800-talet. Åtminstone
sedan dess bryter vi, med vårt beteende, våra förfaranden, vår teknik och vår
ekonomi – och med stöd av politiken/utopin, ned naturen snabbare än den
reparerar sig och återskapar sina resurser.

För att rätta till detta måste exergiförbrukningen minska. Att då satsa på att
byta ut fossila bränslen mot andra drivmedel för att ändå fortsätta att
genomdriva minst samma resursnedbrytning och exergiförbrukning som
tidigare, löser inte problemet. Det är vår exploatering och nedbrytning av
naturen och dess resurser som måste minska. Det gör vi inte genom att driva
nedbrytningsprocesserna med kärnkraft, vindkraft, biobränslen och ”alternativ
energi” i stället för med fossila bränslen.

Naturen är, som redan sagts, ett självorganiserande dynamiskt system som
ändrar sig och ställer in sig så att dess exergiförbrukning blir lika stor som
dess exergifixering. Så länge som exergiförbrukningen är större än
exergifixeringen ändrar sig naturen tills exergiförbrukningen minskar. Om det
är vi som orsakar den för stora exergiförbrukningen ändrar sig naturen tills vi
inte gör det längre. Detta kan uppnås antingen genom att vi ändrar beteende
eller genom att vi går under. Vi väljer själva.

Kärnkraft och sedermera också vindkraft och andra s k alternativa
energikällor tillhandahåller drivmedel, bl a elektrisk ström, som vi använder för
fortsatt överexploatering och nedbrytning av naturen och dess resurser.
Naturen fortsätter därför att ändra sin sammansättning och sina egenskaper,
och det är illavarslande att den redan har ändrat sig så mycket, att många av
våra medvarelser har dukat under. Det indikerar att vi i praktiken har valt bort
samhällets uthållighet och vår egen långsiktiga överlevnad – i t ex Sverige
redan på 1970-talet i och med de beslut som då fattades om implementering
av kärnkraften.

Vi måste alltså bli medvetna om, respektera och hålla oss inom naturens
gränser för att vi och våra återstående medvarelser ska ha en framtid
jorden. Hur ska detta ske? Svaret på den frågan lyder mycket kortfattat:
Relationen mellan fixerad och förbrukad exergi i/ur livsmiljön/naturen/
jordsystemet måste över tid vara minst 1:1 för att de livsbetingelser skall
kunna bestå, som vi människor och våra medvarelser är biologiskt anpassade
till och beroende av för vår existens. Vår roll i systemet måste vara att med
vår intelligens, vår rationalitet och vårt tekniska och vetenskapliga kunnande,
bidra till att livsmiljön, med alla ingående ekosystem, fungerar minst lika bra -
helst bättre - och tillgodogör sig mera exergi från solljuset och förnyar
livsmiljöns resurser bättre än den /de skulle ha kunnat göra utan denna vår
medverkan.

Detta måste bli vår nya utopi och grunden för vår nya politik, om vi ska ha en
framtid.

Staffan Delin